Ryska soldater ställs inför frontens svåraste val: Strid till slutet eller svält?

Idag sker det intressanta utvecklingar i Sumy-riktningen. Här dödar nu svältande ryska soldater varandra vid matdepåerna, eftersom den försummade fronten och den försämrade logistiksituationen närmar sig en brytpunkt. Eftersom den ryska högsta ledningen uppenbarligen har försummat denna front för länge, korsar ryssarna nu skyttegravarna och överlämnar avgörande underrättelser i utbyte mot en varm måltid. Efter att striderna kring Kursk stannade av och lämnade de ryska styrkorna utmattade, verkar detta område ha halkat ner på prioriteringslistan. Trupperna som blev kvar där förväntades ändå hålla linjen, men med för få leveranser, för få ersättare och för lite uppmärksamhet från ledningen för att kunna upprätthålla den ordentligt. Eftersom mat, ammunition och grundläggande förnödenheter anlände sent eller i otillräckliga mängder, kunde positioner fortfarande se ut att vara bemannade på kartan, medan soldaterna i dem alltmer saknade förmåga att försvara sig eller ens överleva ordentligt. Den tydligaste brytpunkten kom när bristen blev våldsam inom de ryska leden. Enligt radioupptagningar delade personal från det ryska trettionde regementet och den åttahundrationde marininfanteribrigaden upp ett förråd med förnödenheter i Kursk-regionen när situationen eskalerade till en eldstrid. Det var alltså inte ryska soldater som slogs mot ukrainare om en position, utan ryska enheter som öppnade eld mot varandra i försöken att säkra mat åt sig själva, vilket gjorde bristen synlig inte som dålig moral, utan som ett sammanbrott i själva bakre leden. Samma mönster hade redan visat sig under vintern, i en ännu mer primitiv form. I ett rapporterat fall blev fyra ryska infanterister som skickats till Sumy-området utan ordentligt logistiskt stöd och började leta efter mat. Istället råkade de vandra in på ukrainska positioner av misstag, där soldater från den fyrtiosjunde separata mekaniserade brigaden tog dem till fånga. Den händelsen visar att kollapsen i detta område redan hade börjat påverka beteendet månader tidigare, då dessa soldater inte längre försökte hålla sina positioner, utan helt enkelt försökte överleva de förhållanden som deras egen sida tvingade på dem. Samma logik visade sig igen i april, när en belarusisk frivillig som tjänstgjorde med de ryska styrkorna försökte kapitulera i Sumy-regionen. När han försökte ta sig till de ukrainska linjerna på egen hand trampade han på en mina och var tvungen att räddas efter att ukrainska soldater hört hans skrik. En av de ukrainska soldaterna bar honom enligt uppgift tio kilometer genom minerad terräng så att han senare kunde bytas mot en tillfångatagen ukrainsk soldat. Samma sammanbrott började snart visa sig direkt på slagfältet, när ukrainska styrkor gick in i Andriivka med mycket lite motstånd. I de flesta omstridda områden upptäcks även små ukrainska rörelser vanligtvis snabbt och möts av ryska FPV-drönare eller övervakningsattacker innan trupperna hinner ta sig långt in i försvarsställningarna. Här visade dock bilder från Sumy-sektorn ukrainska soldater som rörde sig genom trädlinjer och systematiskt förstörde skyttevärn med pansarvärnsminor steg för steg innan någon meningsfull rysk respons hann komma. Ryska FPV-attacker dök bara upp senare, efter att ukrainska trupper redan tagit sig in på positioner som tidigare betraktats som ryskkontrollerade. Detta antydde att den ryska sidan reagerade på ukrainska framryckningar först efter att de redan hade inträffat, snarare än att stoppa dem medan de pågick. Eftersom drönare ofta är Rysslands snabbaste sätt att kompensera för svag infanterinärvaro på marken, indikerade den fördröjda responsen att de lokala ryska försvaren i detta område redan fungerade långsammare och mindre effektivt än normalt.